SONIC 8 av 10 Det är lite kul att gå tillbaka och kolla något av vad jag tidigare skrivit om Eva Lalander och hennes grupp Eve and the Last Waltz. Det började med nån slags skräckblandad förtjusning. Om singeln "Inside it All" från 2000 skrev jag att "det låter lika hemligt och udda, lite taffligt och nonchalant och mycket vi-ger-väl-fan-om-nån-fattar-vad-vi-håller-på-med-attityd. Det akustiska kompet, någonstans vagt i country-land och med en fet ståbas som enda fasta punkt, snubblar drucket fram. Eve sjunger som om hon hela tiden är på vippen att falla av stolen hon sitter på. Proffsigt är det inte, men atmosfären är så tät och ger sån mersmak att man varje gång tycker singeln tar slut alldeles för snabbt". Albumet "Strange Mornings" från året därpå gör mig tydligen också aningen osäker, men jag kan inte hålla mig borta. "Krackelerat och skevt, sorgligt och sargat. Och med en alldeles egen magi. Kan inte bestämma mig för om det är utstuderat i sin genomlysta skröplighet, men jag kan inte låta bli att lyssna." När albumet "Love Boat kom ut 2003 hade jag förmodligen lyssnat så mycket på de tidigare skivorna att allt motstånd hade rasat. jag skriver om "kvinnor som i sin musik, attitydoch uppenbarelse går tvärs mot tröttsamma vanföreställningar om hur kvinnliga artister ska vara och låta. Med röster som vågar vara annat än än bara vackra eller sexiga. Lägg Eva Lalander till den listan. Eva är den här gruppens centrum. Hon skriver låtarna, sjunger dem ända in i ditt hjärta. Och även om hon får lysande stöd av killarna i bandet så känns det tydligt att den speciella magin strålar från just henne. Rösten är självlysande rakt igenom oavett om den sjunger till ensamt sprucket pianokomp eller obesvärat rider den stora, mullrande rocklarmet." Jag minns att Paulina Byhlen höjde albumet till skyn här i Sonic. En av hennes finaste rader var att "även de tysta partierna sjunger". Och nu har vi "Straight Up to the Sky", ett drygt trettio minuters välpackat koncentrat av av allt som är bra med hela den här konstellationen. Allt det jag tidigare tyckt om finns också här, i överflöd och med aningen mer känsla för och omsorg om ytans slutfinish. Inte så att det här låter polerat eller tillrättalagt, bara ännu tydligare och klarare i sitt uttryck.gitarrerna biter lite mer aggresiv, Rytmkänslan är skarpare, tonerna från elpianot lite mer skimrande Eva kommer ännu lite närmare. Henrik af Ugglas-när kommer egentligen hans efterlängtade album ? -har förstärkt gruppen den här gången och hans tramporgel tillför inspelningarna ytterligare ett lager patina. Precis som den lyckliga marchorkestern i "Marching In". Mats Grönmark sjunger snyggt med Lalander på ett par spår, lite lagom slarvigt, som en drucken Neil Young eller en nykter Conor Oberst. Grönmarks känsliga duettsång på "Tide" tyder för övrigt på att han kanske trots allt någon gång borde ta ledigt från egna bandet Burek V för att göra en mer stillsam akustisk platta. Låtarna här är alla "färdiga"; halvdana älsklingar har säkert obarmhärtigt dödats. Men mystiken, känslan av att allt är inspelat för sextio-sjuttio år sedan i en krok av världen som ser ut som lika delar västerbotten och Virginia, den finns kvar. Och det sjunger fortfarande om de tysta partierna. Världserövringen kan börja. LENNART PERSSON